Vad är det som får oss att vända tillbaka, varför går vi omkring och känner oss ofullständiga. Varför kan vi inte vara trygga i denna värld. Vi känner oss separerade från något. Vi är inte riktigt hemma trots vi gjort allt för skapa och kontrollera denna civilisation.
Det är som något ropar på oss, vill säga att vi letar på fel ställe. Något som säger, här är det. Vänd dig om bara. Men vi är fast i idén att det är något som vi måste göra. Vi måste skapa vår trygghet, för annars kan det bli farligt. Vi ser inte att det är nog i sig själv. Och vi hör inte kallelse för den föreslår att det inte finns något att göra. Det enda som behövs är att vi lever vårt liv som det ska vara. Men vi tror att vi kan styra det till något bättre, men det enda som händer är att vi blir olyckliga, för bara den olyckliga kan styra.
Men kallelse finns där oavsett, den säger att om du bara släpper taget så kommer det bli som det ska. Kanske inte som du vill, men som det ska. Men du försöker styra det så att det blir som du vill. Så det blir tryggt och bra. Men det enda som händer är en falsk trygghet, som lägger sig som en olycka över livet. Och så blir det inte som du önskar, livet tar en vändning och det som du trodde skulle bli på ditt sätt, blev inte det. För ödet var framme och ändrade kursen, precis när du trodde att du skulle komma fram.
Så lyssna, det finns en kallelse att leva som livet är, visdomen kallar och säger att det finns en väg som inte bara är något som händer, utan något som är. I det föds det som ska födas, och i det händer det som ska hända. För det finns en visdom som vet, vet vad som borde hända, vad borde vara.
Och kallelsen säger, lita på mig och du ska uppleva Frid. Kanske inte alltid ett lätt liv men alltid fridfullt och lyckligt. Och denna stillhet finns där, mitt i livets alla nycker, mitt i all glädje och sorg.
Så anta kallelse, den för dig till det du egentligen söker, till det du är separerad ifrån, till den du är, dig själv.
Ett utdrag ur boken..
